Vänstern, multinationella företag, Big Mac och Marlboro är en artikel från Atombomb.se. Samtliga artiklar med bilden "...all was good" ingår i min bokskiss som går under arbetsnamnet ..all was good.

Foto: bee-side(s)

Big Mac

En gång kände jag en vänsterkämpe som inte gillade de stora multinationella företagen. Man skulle visst undvika att köpa från dessa företag, förutom om man var jättehungrig och behövde en Big Mac eller om man var röksugen och behövde ett nytt paket Marlboro.

Så ser världen ut.

The Economist: When the chips are down – The latest Big Mac index suggests the euro is still overvalued

E24: Här finns världens dyraste Big Mac

År av förtryck och dess konsekvenser är en artikel från Atombomb.se. Samtliga artiklar med bilden "...all was good" ingår i min bokskiss som går under arbetsnamnet ..all was good.

Platta för platta blev vår del av tomten större, vi bankade på till inga myror syntes till ovanför marken.

BAKGRUND
Året var 1987. Jag och min bror utlyste undantagstillstånd i vår mammas och pappas trädgård. Ett regelrätt krig utbröt och vi drömde om att  bevisa vår kunskap inom krigsstrategi och en dag bli de stora namnen bland världens kunniga militärstrateger.

Kriget mot de invaderande myrorna hade börjat, de hade förstört för oss länge och nu var det vår tur för revansch, ingen myra skulle kunna visa sig innanför vår tomts gränser utan att offras till förmån för vårt goda militärstrategiska rykte. Med hjälp  av hammare och 10-öres-smällare växte vårt territorium. Platta för platta blev vår del av tomten större, vi bankade på till inga myror syntes till ovanför marken.
Myrorna försökte använda sig av strategin att gömma sig i sina gångar och hålor under marken, medan vi stoppade in 10-öres-smällarna i deras ingångar och sprängde. Vi rökte dem ur deras hem och utanför deras nödutgångar satt vi med hammare och slog ihjäl dem tio åt gången, fem åt gången, en åt gången, beroende på vilka redskap vi hade tillgång till. Ibland samlade vi våra vänner och gjorde en gemensam insatts mot fienden.

Fortfarande kan man se spår av kriget där vi gått fram med hammare och slag.

Mot myrornas flygvapen ”Flygmyrorna” använde vi avancerade vapen som hårspray och flugsmällor.
Vi samlade liken i stora högar, preparerade kropparna med myrgift och tillät de överlevande myrorna att krypa fram under natten och hämta hem sina släktingar. Matförråden var tomma och de tvingades äta köttet från sina artfränder. Sjukdom och död var myrornas vardag under många år.
Vi var 6-7 år och hade inget viktigare att göra än att tillbringa tid utanför deras befästningar.

ROSENDALSFREDEN 1996
Även om det inte fördes ett aktivt krig året runt och eller de senare åren så kom inte det officiella eldupphöret och freden förrän sommaren 1996. Myrorna hade valt att sluta med att invadera pannrummet, vi var äldre och hade en tagit stora steg åt den pacifistiska politiken istället.

Vi sprängde och rökte ut myrorna ur deras fortifikationer. Utanför satt vi beredda med hammare.

Gåvor i form av socker och Coca-Cola skänktes till myrorna, samt skickade vi stenar och sand avsedda för återuppbyggnad av myrsamhället. Sist men inte minst så fick de också en officiell ursäkt för den långa och brutala förföljelsen som pågått i allt för många år.

KONSEKVENSER 2010
I flera år var lugnet en del av vardagen för både myrorna och oss. Inga myrbett, inga myrsvärmar, inga hammaranfall och inga sprängningar. Visst, i enstaka fall kom myrorna in i huset, och i vissa fall råkade vi trampade ihjäl enstaka myror. Lugnet höll sig fram till sommaren 2010, eller mer exakt måndag 12 juli 2010.

Jag befann mig på en grillfest med goda vänner i Perslund ca 1,5 km från den plats där kriget tidigare pågått. När jag satt där i lugn och ro och pratade med mina vänner känner jag plötsligt något bita tag i mitt ben precis ovanför foten. I ren panik tar jag tag i det anfallande odjuret, mosar det mellan tummen och pekfingret och kastar det hår i marken och skriker.
Det visar sig att myrorna skickade en gigantisk självmordsbitare efter mig, och den har tagit en stor tugga, slitet loss min hud och lämnat ett blödande sår efter sig.
Alla dessa år av krig och förföljelse har gett konsekvenser som spridit sig långt ifrån den tidigare krigszonen.

Ett infekterat sår efter att en självmordsbitare anfallit.

Barnbarnsbarnen, eller kanske till och med barnbarnbarnbarnsbarnen, och släktingar till de myror som vi en gång förde krig mot har inte glömt oss och ett hat har byggts upp. I den gamla stridszonen råder fortfarande fred och samförstånd, men de som bor utanför dessa gränser verkar ha svårt att acceptera freden och lämna åren mellan 1987-1996 bakom sig.
Nu sitter jag här med ett rött infekterat sår som kliar insmort med hydrokortison. Det förvånar mig inte om myrorna förgiftat mig och att mitt vänstra ben trillar av inom kort.

Lyckan i Pandoras ask är en artikel från Atombomb.se. Samtliga artiklar med bilden "...all was good" ingår i min bokskiss som går under arbetsnamnet ..all was good.

Garbage Pail Kids

När jag var liten trodde jag att tomten skulle ge mig färre julklappar för att jag samlade på ”Garbage Pail Kids”-kort. Jag tog hela min kortsamling, lade dem i ett kuvert märkt med ”Till Tomten”, gav det till mina föräldrar och tog farväl av den ondska jag tidigare hållit så kär.

Tio år senare hittade jag ett kuvert i mina föräldrars garderob märkt med samma text ”Till Tomten” och med min barndoms handstil. Pandoras ask hade återvänt från svunna tider och låg där och väntade på mig… :O *ritsch* *lycka*

Garbage Pail Kids

Jag minns min allra första vän är en artikel från Atombomb.se. Samtliga artiklar med bilden "...all was good" ingår i min bokskiss som går under arbetsnamnet ..all was good.

Min allra första vän, som jag skaffade helt själv utan vuxnas inblandning, mötte jag i lekskolan.
Vi var på introduktionsmöte på lekis med våra föräldrar. Jag satt i min mammas knä och mittemot satt pojken med det tjocka svarta hårt i sin mammas knä.
Jag tyckte att han hade stora brillor, nästan större än hans huvud. Pilotglasögon med tjocka bruna bågar.

Vi tittade på varandra, eller stirrade på varandra.

Efter stund kom den där tysta överenskommelsen som jag tror framförallt barn använder sig av.
Vi tittade på varandra. Utan att säga ett ord förstod vi varandra, och plötsligt hade vi hoppat ner från våra mammors knän och satt och lekte med klossar i lekrummet.
Vi pratade inte med varandra, vi lekte.

Så lärde jag känna min allra första vän. Peter.