Platta för platta blev vår del av tomten större, vi bankade på till inga myror syntes till ovanför marken.
BAKGRUND
Året var 1987. Jag och min bror utlyste undantagstillstånd i vår mammas och pappas trädgård. Ett regelrätt krig utbröt och vi drömde om att bevisa vår kunskap inom krigsstrategi och en dag bli de stora namnen bland världens kunniga militärstrateger.
Kriget mot de invaderande myrorna hade börjat, de hade förstört för oss länge och nu var det vår tur för revansch, ingen myra skulle kunna visa sig innanför vår tomts gränser utan att offras till förmån för vårt goda militärstrategiska rykte. Med hjälp av hammare och 10-öres-smällare växte vårt territorium. Platta för platta blev vår del av tomten större, vi bankade på till inga myror syntes till ovanför marken.
Myrorna försökte använda sig av strategin att gömma sig i sina gångar och hålor under marken, medan vi stoppade in 10-öres-smällarna i deras ingångar och sprängde. Vi rökte dem ur deras hem och utanför deras nödutgångar satt vi med hammare och slog ihjäl dem tio åt gången, fem åt gången, en åt gången, beroende på vilka redskap vi hade tillgång till. Ibland samlade vi våra vänner och gjorde en gemensam insatts mot fienden.
Fortfarande kan man se spår av kriget där vi gått fram med hammare och slag.
Mot myrornas flygvapen ”Flygmyrorna” använde vi avancerade vapen som hårspray och flugsmällor.
Vi samlade liken i stora högar, preparerade kropparna med myrgift och tillät de överlevande myrorna att krypa fram under natten och hämta hem sina släktingar. Matförråden var tomma och de tvingades äta köttet från sina artfränder. Sjukdom och död var myrornas vardag under många år.
Vi var 6-7 år och hade inget viktigare att göra än att tillbringa tid utanför deras befästningar.
ROSENDALSFREDEN 1996
Även om det inte fördes ett aktivt krig året runt och eller de senare åren så kom inte det officiella eldupphöret och freden förrän sommaren 1996. Myrorna hade valt att sluta med att invadera pannrummet, vi var äldre och hade en tagit stora steg åt den pacifistiska politiken istället.
Vi sprängde och rökte ut myrorna ur deras fortifikationer. Utanför satt vi beredda med hammare.
Gåvor i form av socker och Coca-Cola skänktes till myrorna, samt skickade vi stenar och sand avsedda för återuppbyggnad av myrsamhället. Sist men inte minst så fick de också en officiell ursäkt för den långa och brutala förföljelsen som pågått i allt för många år.
KONSEKVENSER 2010
I flera år var lugnet en del av vardagen för både myrorna och oss. Inga myrbett, inga myrsvärmar, inga hammaranfall och inga sprängningar. Visst, i enstaka fall kom myrorna in i huset, och i vissa fall råkade vi trampade ihjäl enstaka myror. Lugnet höll sig fram till sommaren 2010, eller mer exakt måndag 12 juli 2010.
Jag befann mig på en grillfest med goda vänner i Perslund ca 1,5 km från den plats där kriget tidigare pågått. När jag satt där i lugn och ro och pratade med mina vänner känner jag plötsligt något bita tag i mitt ben precis ovanför foten. I ren panik tar jag tag i det anfallande odjuret, mosar det mellan tummen och pekfingret och kastar det hår i marken och skriker. Det visar sig att myrorna skickade en gigantisk självmordsbitare efter mig, och den har tagit en stor tugga, slitet loss min hud och lämnat ett blödande sår efter sig.
Alla dessa år av krig och förföljelse har gett konsekvenser som spridit sig långt ifrån den tidigare krigszonen.
Ett infekterat sår efter att en självmordsbitare anfallit.
Barnbarnsbarnen, eller kanske till och med barnbarnbarnbarnsbarnen, och släktingar till de myror som vi en gång förde krig mot har inte glömt oss och ett hat har byggts upp. I den gamla stridszonen råder fortfarande fred och samförstånd, men de som bor utanför dessa gränser verkar ha svårt att acceptera freden och lämna åren mellan 1987-1996 bakom sig.
Nu sitter jag här med ett rött infekterat sår som kliar insmort med hydrokortison. Det förvånar mig inte om myrorna förgiftat mig och att mitt vänstra ben trillar av inom kort.
Numera är en kropp utan tatueringar och piercing en större konst än kroppen med tatueringar och piercing.
Det finns en trend i dagens samhälle som försöker tillvara ta värdet och rättfärdiga tatueringens vara; Man talar om att välja en tatuering som betyder något för bäraren.
För de flesta som väljer med omsorg är grunden till valet av tatuering ändå normalt bara ett barn av ställningstagandet till att vilja tatuera sig.
Vissa dagar är helt enkelt enklare att dö på. Inte för att man vill dö, men om man skulle dö skulle det passa bäst på just en sådan dag.
Normalt finns det 365 dagar på ett år och man bör försöka få så många av dessa att bli perfekta dödsdagar. Det är dagar då man är så nöjd med vad man uträttat, eller är på väg att uträtta, dagar då man lärt sig något nytt, eller är på väg att lära sig något nytt, dagar då man fullföljt sin plan, eller är på väg att fullfölja sin plan.
Det viktigaste är egentligen inte att man uppfyllt sina drömmar och nått sina mål, utan det viktiga är att man åtminstone gjort så gott det går, med tillgängliga medel, för att försöka uppfylla sina drömmar och mål. Tillåtit sig själv att drömma, känna och tro.
Ja, ett tyst och ännu mer isolerat Sverige med höga insynsskyddande häckar önskar jag mig. Varför ska man behöva stå ut med ljud och andra människor. Inför tysta kupén i hela tåget, för man bör ändå inte prata med främlingar. Dessutom finns det vissa människor som borde tystas för alltid.
Jag fick en idé igår, eller var det i förrgår kanske. Lite osäker på den punkten, men det kvittar faktiskt.
Min tanke var att lansera Sveriges, eller kanske t o m världens första digitala tiggare och luffare. Det enda som skulle behövas är en Internetuppkoppling och en blogg.
Istället för att sitta på gatan och tigga så sitter man och tigger via bloggen och förhoppningsvis så skänker någon vänlig själ en krona eller två.
Sedan får vi följa tiggarens/luffarens äventyr längst Sveriges och världens gator. Det blir en sociologisk resa för att se hur långt man kan ta sig och klara sig som digital tiggare/luffare.
När vi samlar butikerna i köpcenter utanför eller inne i tätorterna förlorar inte bara den lokala handeln kunder och inkomster. Den största förlusten är människorna – livet, rörelsen – en viktig ekonomisk faktor på gatorna. Gatulivet dör och ersätts av tomhet.
Ibland försöker vi göra gatorna och torgen vackrare och trivsamma med blommor och bänkar, men vem vill besöka en tom stillastående gata eller sitta på en trivsam bänk under trädet och blicka över stillheten? Vem kan sitta och äta glass på en gräsmatta där ingen glasskiosk finns i närheten?
När vardagsärenden inte längre kan uträttas här, måste andra krafter locka oss dit.
Hur ska vi fylla dessa offentliga platser med människor? Hur ser framtidens gator och torg ut?
——-
Uppdatering 2011-07-18: Jag kommer i framtiden att skriva om stadsplanering på min nya sajt Stadsplanering.se.
