– Uffe du måste komma hem. Pappa är jättesjuk, sa mamma.
I telefonen hörde jag min lillebror gråta. I bakgrunden tjöt ambulansens sirener.
Mamma säger alltid att ”det är inget farligt, det ordnar dig”. Mamma säger aldrig att någon är jättesjuk.
Jag kunde höra mitt hjärta slå. Jag ville springa. Jag ville köra bil. Jag ville vara hemma. Jag ville inte att paniken skulle synas.
Jag minns inte riktigt hur jag kom hem, kanske sprang jag, kanske fick jag skjuts.
När jag kom hem möttes jag av min nioåriga lillebror och Marie från pappas jobb. Per grät. Jag sa att allt skulle bli bra. Marie kramade mig och sa ”Jag tror att din pappa är död”.
Jag sa till Per att allt kommer att bli bra.
Per fortsatte att gråta. Mamma hade åkt till sjukhuset med pappa. Jag ville också gråta.
Jag sa till Per att allt kommer att bli bra.
Jag minns inte mycket mer av den dagen, jag vet inte om det var den dagen som vi åkte in till sjukhuset, jag vet inte om mamma kom hem den kvällen.
När din pappa dör fortsätter världen runt omkring att gå på som vanligt. Världen väntar inte på dig, inte idag, inte imorgon. Världen gråter inte. Världen känner inte sorg. Världen förstår inte din sorg. Världen envisas bara med att ringa till dig och beklaga sorgen och fråga hur det är. Vad fan vet jag! Men jag har fan inte lust att prata i telefon och svara på samma fråga hela dagen. Min värld står stilla, din värld rör på sig.
– Uffe du måste komma hem. Pappa är jättesjuk.
I telefonen hörde jag min lillebror gråta. I bakgrunden tjöt ambulansens sirener.
Dagen hade börjat dåligt. Jag pluggade psykologi i Lund och började kl 8 på morgonen. Det betydde att jag var tvungen att gå upp 05.30 och ta bussen lite över kl 6. En dag blir inte mycket sämre än så. Trodde jag.
Sådana tidiga morgnar kände jag ingen lycka. Vid frukostbordet ville jag sitta ifred utan att någon pratade med mig.
Pappa gick alltid upp tidigt, och som vanligt var han på gott humör, och envisades med att prata med mig.
Han sa något, och jag skrattade. Jag minns inte vad han sa, men han fick mig på gott humör.
Det är det sista jag minns av min pappa i livet. Han fick mig att skratta, han fick mig på gott humör innan vi skildes åt när han cyklade till jobbet och jag gick till bussen.
– Uffe du måste komma hem. Pappa är jättesjuk.
I telefonen hörde jag min lillebror gråta. I bakgrunden tjöt ambulansens sirener.
Efter skolan gick jag direkt hem till en vän. Vi satt på hans rum. Jag vet inte om det ringde i min mobiltelefon eller om det ringde på hans hemtelefon. Det var mamma.
– Uffe du måste komma hem. Pappa är jättesjuk.
I telefonen hörde jag min lillebror gråta. I bakgrunden tjöt ambulansens sirener.
Trädgården var full av pappas ofärdiga projekt. Ingen blir någonsin klar med alla sina projekt. Människor med drömmar, planer och intressen blir aldrig klara. Deras ofärdiga projekt stannar kvar, påminner oss om att vår världen står stilla när resten av världen rör på sig, får oss att känna oss otillräckliga. Otillräckliga fram till den dag då vi har ork att slutföra projektet eller tar mod till oss och städar bort det.
– Uffe du måste komma hem. Pappa är jättesjuk.
I telefonen hörde jag min lillebror gråta. I bakgrunden tjöt ambulansens sirener.
Det tar ett tag innan pappas tomma köksstol används igen.
– Uffe du måste komma hem. Pappa är jättesjuk.
I telefonen hörde jag min lillebror gråta. I bakgrunden tjöt ambulansens sirener.
I spegeln på gymmet kunde jag se mig själv. Jag såg ut precis som mig. Ytan var densamma. Insidan kände jag inte igen. Det fanns ingen insida, det fanns ingen vanlig lycklig Ulf. Jag kunde se mig själv, men inte känna mig själv. Mina kläder, mina rörelser, mina ögon, mina armar, min mun, ytan påminde om mig. Samma person till ytan, någon annan på insidan. Att se sig själv på avstånd, men veta att det inte är du. Vem är jag?
– Uffe du måste komma hem. Pappa är jättesjuk.
I telefonen hörde jag min lillebror gråta. I bakgrunden tjöt ambulansens sirener.
På kursen i neuropsykologi någon vecka senare pratade vi om hjärtinfarkt. När någon får hjärtinfarkt blir man rädd. Det är kroppens naturliga respons på en infarkt. En respons som förhoppningsvis räddar liv. Pappa blev rädd. Pappa ringde till mamma. Mamma ringde ambulansen. Alla gjorde så gott de kunde för att komma fram till pappa i tid. Pappa föll ihop. Pappa var rädd när han föll ihop. Det gör ont att tänka så. Jag dolde tårarna under föreläsningen.
– Uffe du måste komma hem. Pappa är jättesjuk.
I telefonen hörde jag min lillebror gråta . I bakgrunden tjöt ambulansens sirener.
Till begravningen skrev jag ett brev till pappa. Jag vet inte vad jag skrev. Det handlade om saknad, om kärlek, om lycka. Jag skrev det. Jag läste aldrig det. Ingen annan fick läsa det. Det var det mest personliga brev jag någonsin skrivit.
– Uffe du måste komma hem. Pappa är jättesjuk.
I telefonen hörde jag min lillebror gråta . I bakgrunden tjöt ambulansen sirener.
Ibland hör jag fortfarande orden, gråten och sirenerna.
– Uffe du måste komma hem. Pappa är jättesjuk.
Jag ångrar aldrig att jag gick upp den där morgonen när pappa fick mig att skratta.
