– ”Ursäkta, det stör inte dig?” frågade hon, medan Axel, hennes barn på ca ett år, oförsiktigt och intresserat undersökte världen, och underhöll sig med ljudet som armstödet på SJs snabbtåg gav ifrån sig när han slog med det fram och tillbaka, om och om igen.
– ”Ingenting i världen stör mig. Förutom ondska.”, sa jag med glimt i blick, samtidigt som jag funderade på om jag kanske faktiskt menade det jag sa.
– ”Det är skönt när han är glad.”