– Jag vet inte hur man ska beskriva det, sa Alex eftertänksamt och stirrade på Kims kaffemugg.
Kim tittade på Alex. Det var sällan Alex inte hade ett svar. Ibland dröjde svaret. Kim visste att Alex alltid hade massvis med tankar om allt. Tankar som fick uttryck i vackra ord. Ibland var det svårt att skilja på om det var orden som var vackra, eller om det var tanken som var vacker. Kanske var båda delarna vackra. Kim fortsatte att titta på Alex som tittade upp och log med ögonen. Ögonen tindrade, de tindrade alltid. Kim försökte hitta en anledning till att sträcka sig fram och låta sina fingrar nudda vid Alex hand. ”Hur gör man något sånt naturligt?” tänkte Kim.
– Nej, jag vet faktiskt inte, sa Alex. Får jag tänka på det?
Alex log.
Kim log och nickade instämmande.
– Kolla. Jag glömd klippa mina naglar idag, sa Kim. Jag sa till mig själv flera gånger innan jag gick att jag inte skulle glömma att klippa naglarna. Istället satt jag och lyssnade på Youtube. Alltså på en låt på Youtube.
– Det händer alltid mig också, sa Alex och tittade på sina egna naglar.
– Får jag se? Kim lutade sig fram och tog tag i Alex hand med ett lätt grepp. Du har fina naglar. Eller ja, klippta. Klippta och fina. Det är inte mina. Precis så där långa så att det fastnar smuts under naglarna.
– Äh, får jag se, sa Alex och tog Kim i andra handen. Alex strök sin tumme över Kims fingrar. Du har också fina naglar. Nästan lika fina som mina.
Kim och Alex skrattade. De fortsatte att hålla varandras händer.
