Min allra första vän, som jag skaffade helt själv utan vuxnas inblandning, mötte jag i lekskolan.
Vi var på introduktionsmöte på lekis med våra föräldrar. Jag satt i min mammas knä och mittemot satt pojken med det tjocka svarta hårt i sin mammas knä.
Jag tyckte att han hade stora brillor, nästan större än hans huvud. Pilotglasögon med tjocka bruna bågar.
Vi tittade på varandra, eller stirrade på varandra.
Efter stund kom den där tysta överenskommelsen som jag tror framförallt barn använder sig av.
Vi tittade på varandra. Utan att säga ett ord förstod vi varandra, och plötsligt hade vi hoppat ner från våra mammors knän och satt och lekte med klossar i lekrummet.
Vi pratade inte med varandra, vi lekte.
Så lärde jag känna min allra första vän. Peter.