Faran med institutioner, ett verkligt exempel: Platsbunden demens

– ”Är det bröderna Cartwright?” frågade den gamla damen mig, där jag satt i soffan.
– ”Nej”, svarade jag, ”Nilsson”. Vilket jag hette i efternamn på den tiden.
– ”Vad sa du?”
– ”Jag heter Nilsson i efternamn.”
– ”Oj, jag som trodde att det var bröderna Cartwright”, sa hon, och lämnade rummet.

Jag gick i åttan och praktiserade på ett äldreboende, och tyckte synd om den gamla dementa damen.
Några minuter senare stängde jag av TV:n i rummet, som ingen längre tittade på. De visade tv-serien Bröderna Cartwright.

 

——–

Reflektion

Jag hade alltså så fort samtalet påbörjats, utgått från att damen var dement, vilket många personer på äldreboendet var. Denna ”vetskap” gjorde att jag inte ens försökte hitta en annan förklaring till frågan hon ställde, mer än att hon antagligen var förvirrad och förväxlade mig med någon hon trodde sig känna. Var hon inte dement innan, så trodde hon nog att hon var det nu. Problemet med institutioner – patienten blir av omgivningen på förhand dömda i varje handling. Det som ter sig som något normalt på utsidan, kan inom institutionens väggar tolkas som galenskap eller antydan till sjukdom.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

5 × 2 =