Igår träffade jag en professionellt social person. Om det hon gjorde var uttänkt kan jag inte uttala mig om men jag antar att hon antingen studerat kontaktskapande situationer, inledare som det brukar kallas i raggningssammanhag, eller så var hon en naturbegåvning.
Jag satt i alla fall på tåget i en sätessektion för fyra personer. Två och två framför varandra satt vi totalt fyra okända personer tillsammans. När jag satt mig tillrätta tar jag upp min bok och börjar läsa, personen mittemot mig tar upp sin bok och börjar läsa. Efter ett tag säger tjejen sidan om personen framför mig:
– Ursäkta, vad är det för bok du läser?
– Ehh, planeri…, jag läser noggrannare på framsidan av boken, planeringens utmaningar och tillämpningar. Stadsplanering, lägger jag till med ett leende.
– OK, så då är det inte ekonomi…
– Nä, jag…
– Nä, jag tänkte för att…, säger hon och pekar samtidigt på boken som den andra personen mittemot mig. För det är väl ekonomi?
– Ja, ekonomistyrning…, säger tjejen, det handlar om att uppnå ekonomiska mål i företaget.
– Jaha, vad handlar stadsplanering om då?
– Det…
Och sen var det 45 minuter långa och dynamiska samtalet igång, där tre, för varandra tidigare helt okända, personer hann med att avverka samtalsämnen såsom studier, beteendeskillnader i kollektivtrafiken, att våga sats på sig själv, att förändra sitt liv, att renovera hus, barnuppfostran, Rom, tågluffning och mycket mer och ämnena avhandlades med stor glädje och flera hjärtliga skratt.
Här skulle kunna bryta ner händelsen och problematisera och analysera mer. Vi kan t ex fråga oss varför den fjärde personen aldrig deltog i samtalet och vi kan fråga oss om det spelar en roll hur vi andra som deltog i konversationen är som personer. Det är dock inget jag tänker ta upp här just nu, utan den viktiga lektionen för dig är alltså inledaren, hur man startar en konversation.
(Foto: Simon Pielow)
Se även min presentation som förklarar det jag kallar social triangulering:
Social triangulering – hur man skapar ett dynamiskt samtal mellan tre eller flera personer som inte känner varandra. Samtidigt som man minimerar den där obekväma känslan hos samtalspartnern av att känna sig utsatt och behöva ”komma på” något att säga.