Vi bara gick

Inte fan hade vi någonstans att sova, och inte fan hade vi någonstans att gå. Ibland kunde jag inte avgöra om det var ett äventyr eller om det var ett straff för att vi vågade drömma.
Till slut bestämde vi oss bara för att fortsätta att gå i den kalla natten. Vintern var inte vår bästa vän. Det var inte lätt att hitta ett varmt ställe att sova på, men åtminstone så var det ganska ljust de nätter när snön låg kvar.
Tidigare hade vi snackat med en kille som hade ett extrarum åt oss med bäddsoffa där vi skulle kunna sova, men efter att ha gått vilse i staden och misslyckats med att få kontakt med honom igen så gav vi upp och bestämde oss för att lita på vår tur.
Vi hade fått för oss att turen var på vår sida efter att ha gett pengar till en uteliggare som log mot oss med en extra glimt i ögat. På skämt sa vi att han säkert var någon form av luffargud som var förklädd, sen spårade skämtet ur och vi tolkade alla positiva händelser som en gåva från honom. Ja, det var lite kul, men samtidigt började skämtet gå mig på nerverna – mest för att det påminde mig om mamma och alla de gånger hon irriterade mig med att tolka in alla små händelser i större sammanhang. Att söka och skapa meningar var inte min grej. Meningslöshet var det om drev mig. Meningslösheten fick mig att göra en massa saker, mest bara för att få ett gott skratt. Jag retar mig på alla konstnärswannabees som får för sig att allt de gör ska ha en mening och alltid tro att alla andra konstverk har en mening. Se på färgerna, se på formen, läs mellan raderna, tolka skiten. Det var inte min grej, jag gillade meningslösa saker som bara helt enkelt såg fint ut, eller fult, eller fick mig att skratta, eller till och med fick mig att skratta bara för att jag visste att en dummerjöns till konstkritiker eller konstnär snart skulle stå på samma plats som mig och försöka uttolka dumheter ur en annan dumhet.

...all was good
...all was good

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tre × fyra =