– ”Är det bröderna Cartwright?” frågade den gamla damen mig, där jag satt i soffan.
– ”Nej”, svarade jag, ”Nilsson”. Vilket jag hette i efternamn på den tiden.
– ”Vad sa du?”
– ”Jag heter Nilsson i efternamn.”
– ”Oj, jag som trodde att det var bröderna Cartwright”, sa hon, och lämnade rummet.
Jag gick i åttan och praktiserade på ett äldreboende, och tyckte synd om den gamla dementa damen.
Några minuter senare stängde jag av TV:n i rummet, som ingen längre tittade på. De visade tv-serien Bröderna Cartwright.
——–
Reflektion
Jag hade alltså så fort samtalet påbörjats, utgått från att damen var dement, vilket många personer på äldreboendet var. Denna ”vetskap” gjorde att jag inte ens försökte hitta en annan förklaring till frågan hon ställde, mer än att hon antagligen var förvirrad och förväxlade mig med någon hon trodde sig känna. Var hon inte dement innan, så trodde hon nog att hon var det nu. Problemet med institutioner – patienten blir av omgivningen på förhand dömda i varje handling. Det som ter sig som något normalt på utsidan, kan inom institutionens väggar tolkas som galenskap eller antydan till sjukdom.
Idag undrade min mamma varför man ibland känner sig ensam.
Jag undrade vad hon menade med ensam och när hon kände sig ensam?
– När jag sitter på ett kafé och dricker kaffe ensam, sa hon. Jag känner mig ensam fastän jag inte är det. Mina vänner finns kvar, mina arbetskamrater finns kvar, min familj är kvar och det finns massor med människor runt omkring mig. Jag är egentligen inte ensammare än när jag för tio minuter sedan stod i en butik och tittade på kläder, och då kände jag mig inte ensam.
– För det första så är det för att du är ensam som du känner dig ensam, du är fysiskt ensam på platsen. Men, det beror även på var du befinner dig. Ett kafé är en plats som allmänt sett är en plats för social interaktion. Det är en plats dit du normalt går med en eller flera vänner eller bekanta. Rummet, platsen, i sig skapar en förväntan om att du ska vara social, att du ska befinna dig i en social situation.
När du inte har möjligheten att vara social på en sociala plats medför det att du känner dig ensam. Du passar inte in i rummets sociala konstruktion.
Tänk dig istället att du sitter i ett väntrum hos tandläkaren. Det är en plats där det inte förväntas att du ska vara social. Känner du dig ensam när du sitter där?
-Nej.
-Nej, precis. Det är för att du inte förväntas vara social eller ha en vän med dig till väntrummet.
Så om du tvunget vill ta en fika och dricka en kaffe ensam, utan att känna dig ensam bör du välja att sitta på en annan plats. En plats som inte har lika stora förväntningar på dig om att du ska vara social. Sätt dig istället på en parkbänk i solen och avnjut ditt kaffe. Då kommer du antagligen inte att känna dig lika ensam.
Samma plats kan dock även ha olika betydelse beroende på när du befinner dig där. Parkbänken i solen kan kännas som en helt okej plats att sitta ensam på och äta sin lunch eller dricka sitt kaffe under en trettiominuterspaus, men att gå dit och sitta ensam och dricka ditt kaffe under din semester kan framkalla känslan av ensamhet. Den faktiska och fysiska ensamheten (att du är där ensam) påverkas av platsen. Platsen påverkar kan alltå förstärka eller försvaga din psykiska känslan av ensamhet. Det är en social konstruktion i samhället (samhället förväntar sig att du ska vara social på platsen), och det är en social konstruktion i ditt sinne, du vet att samhället förväntar sig att du ska vara social på platsen.
Givetvis går det bra att ändra på hur man själv tänker och agerar på en sådan plats och därmed känna sig mer bekväm i att fika på kaféet ensam, men det är enklare att sätta sig på en annan plats
– ”Förlåt att jag ifrågasatte din identitet”, sa jag.
– ”Du ifrågasatte inget, du var elak!”
– ”Nej, du upplevde det som elakt för att jag ifrågasatte din identitet. Jag ifrågasatte det du ser som en självklar och för dig unik tanke, något du tror dig själv tänkt ut och tagit ställning till. Något du i själva verket enbart tycker för att din omgivning tycker det. Jag ifrågasatte dig som tänkande person, din individuella identitet.”
Något jag ofta upplever när jag berättar för andra om att jag är sociolog (i hjärtat, ännu inte på papper) och förklarar att jag är bra på människor och sociala mönster, är att de har svårt att erkänna att de inte är lika duktiga som mig på ”människor”. Generellt verkar det vara lättare att erkänna om man är sämre på naturvetenskapliga ämnen än att erkänna att man är sämre på samhällsvetenskapliga ämnen.
Exempel:
Om jag säger att jag är bra på matematik, då är det inte många som ifrågasätter det. Den andre envisas inte med att förklara att de också är bra på matematik, de kan t o m erkänna att de är dåliga.
Om jag säger att jag är bra på människor, då blir reaktionen något helt annat. Då envisas den andra gärna med förklara att hen också är bra på människor.
Tyvärr är det mycket lättare att bevisa att man är bra på matematik än att man är bra på ”människor”/sociala mönster.
Å andra sidan ska jag erkänna att jag själv inte kan avgöra om någon är bra på människor bara för att de säger att de är det. Om de är duktiga märker man det i samtalet och på deras sätt att kunna analysera sociala mönster. Att kunna analysera sociala mönster ska dock inte förväxlas med kunskapen att kunna räkna upp sociologiska teoretiker och glosor.
