Där, i rusets näste, finner vi den största koncentrationen av mänsklig värme och kärlek. Där fulländas det sociala livet, den mänskliga samvaron.
I rusets näste
Orden
Ju närmare ni kommer paradiset, desto hårdare ska jag sparka.
Beroendet
Du är beroende av mina ord.
När jag är tyst, då är du tom.
Faran med institutioner, ett verkligt exempel: Platsbunden demens
– ”Är det bröderna Cartwright?” frågade den gamla damen mig, där jag satt i soffan.
– ”Nej”, svarade jag, ”Nilsson”. Vilket jag hette i efternamn på den tiden.
– ”Vad sa du?”
– ”Jag heter Nilsson i efternamn.”
– ”Oj, jag som trodde att det var bröderna Cartwright”, sa hon, och lämnade rummet.
Jag gick i åttan och praktiserade på ett äldreboende, och tyckte synd om den gamla dementa damen.
Några minuter senare stängde jag av TV:n i rummet, som ingen längre tittade på. De visade tv-serien Bröderna Cartwright.
——–
Reflektion
Jag hade alltså så fort samtalet påbörjats, utgått från att damen var dement, vilket många personer på äldreboendet var. Denna ”vetskap” gjorde att jag inte ens försökte hitta en annan förklaring till frågan hon ställde, mer än att hon antagligen var förvirrad och förväxlade mig med någon hon trodde sig känna. Var hon inte dement innan, så trodde hon nog att hon var det nu. Problemet med institutioner – patienten blir av omgivningen på förhand dömda i varje handling. Det som ter sig som något normalt på utsidan, kan inom institutionens väggar tolkas som galenskap eller antydan till sjukdom.
Tecken på galenskap
A: – När du skrattar för dig själv? Du vet väl att alla roliga saker du gör i din ensamhet, är ett tecken på galenskap.
F: …
Du dömer människor för att du är korkad
”- Du dömer inte människor för att de förtjänar det. Du dömer människor för att du är korkad.”
Alternativ:
We don’t judge people because they are weird. We judge people because we are stupid.
You don’t judge people because they are different. You judge people because you are stupid.
Du dömer inte människor för att de är annorlunda. Du dömer människor för att du är korkad.
You don’t judge people because they deserve it. You judge people because you are stupid.
Du dömer inte människor för att de har förtjänat det. Du dömer människor för att du är korkad.
Du dömer inte människor för att de förtjänar det. Du dömer människor för att du är korkad.
Vilsenhet
/…/ hellre vilsen än vilseledd.
Den där morgonen när pappa fick mig att skratta.
– Uffe du måste komma hem. Pappa är jättesjuk, sa mamma.
I telefonen hörde jag min lillebror gråta. I bakgrunden tjöt ambulansens sirener.
Mamma säger alltid att ”det är inget farligt, det ordnar dig”. Mamma säger aldrig att någon är jättesjuk.
Jag kunde höra mitt hjärta slå. Jag ville springa. Jag ville köra bil. Jag ville vara hemma. Jag ville inte att paniken skulle synas.
Jag minns inte riktigt hur jag kom hem, kanske sprang jag, kanske fick jag skjuts.
När jag kom hem möttes jag av min nioåriga lillebror och Marie från pappas jobb. Per grät. Jag sa att allt skulle bli bra. Marie kramade mig och sa ”Jag tror att din pappa är död”.
Jag sa till Per att allt kommer att bli bra.
Per fortsatte att gråta. Mamma hade åkt till sjukhuset med pappa. Jag ville också gråta.
Jag sa till Per att allt kommer att bli bra.
Jag minns inte mycket mer av den dagen, jag vet inte om det var den dagen som vi åkte in till sjukhuset, jag vet inte om mamma kom hem den kvällen.
När din pappa dör fortsätter världen runt omkring att gå på som vanligt. Världen väntar inte på dig, inte idag, inte imorgon. Världen gråter inte. Världen känner inte sorg. Världen förstår inte din sorg. Världen envisas bara med att ringa till dig och beklaga sorgen och fråga hur det är. Vad fan vet jag! Men jag har fan inte lust att prata i telefon och svara på samma fråga hela dagen. Min värld står stilla, din värld rör på sig.
– Uffe du måste komma hem. Pappa är jättesjuk.
I telefonen hörde jag min lillebror gråta. I bakgrunden tjöt ambulansens sirener.
Dagen hade börjat dåligt. Jag pluggade psykologi i Lund och började kl 8 på morgonen. Det betydde att jag var tvungen att gå upp 05.30 och ta bussen lite över kl 6. En dag blir inte mycket sämre än så. Trodde jag.
Sådana tidiga morgnar kände jag ingen lycka. Vid frukostbordet ville jag sitta ifred utan att någon pratade med mig.
Pappa gick alltid upp tidigt, och som vanligt var han på gott humör, och envisades med att prata med mig.
Han sa något, och jag skrattade. Jag minns inte vad han sa, men han fick mig på gott humör.
Det är det sista jag minns av min pappa i livet. Han fick mig att skratta, han fick mig på gott humör innan vi skildes åt när han cyklade till jobbet och jag gick till bussen.
– Uffe du måste komma hem. Pappa är jättesjuk.
I telefonen hörde jag min lillebror gråta. I bakgrunden tjöt ambulansens sirener.
Efter skolan gick jag direkt hem till en vän. Vi satt på hans rum. Jag vet inte om det ringde i min mobiltelefon eller om det ringde på hans hemtelefon. Det var mamma.
– Uffe du måste komma hem. Pappa är jättesjuk.
I telefonen hörde jag min lillebror gråta. I bakgrunden tjöt ambulansens sirener.
Trädgården var full av pappas ofärdiga projekt. Ingen blir någonsin klar med alla sina projekt. Människor med drömmar, planer och intressen blir aldrig klara. Deras ofärdiga projekt stannar kvar, påminner oss om att vår världen står stilla när resten av världen rör på sig, får oss att känna oss otillräckliga. Otillräckliga fram till den dag då vi har ork att slutföra projektet eller tar mod till oss och städar bort det.
– Uffe du måste komma hem. Pappa är jättesjuk.
I telefonen hörde jag min lillebror gråta. I bakgrunden tjöt ambulansens sirener.
Det tar ett tag innan pappas tomma köksstol används igen.
– Uffe du måste komma hem. Pappa är jättesjuk.
I telefonen hörde jag min lillebror gråta. I bakgrunden tjöt ambulansens sirener.
I spegeln på gymmet kunde jag se mig själv. Jag såg ut precis som mig. Ytan var densamma. Insidan kände jag inte igen. Det fanns ingen insida, det fanns ingen vanlig lycklig Ulf. Jag kunde se mig själv, men inte känna mig själv. Mina kläder, mina rörelser, mina ögon, mina armar, min mun, ytan påminde om mig. Samma person till ytan, någon annan på insidan. Att se sig själv på avstånd, men veta att det inte är du. Vem är jag?
– Uffe du måste komma hem. Pappa är jättesjuk.
I telefonen hörde jag min lillebror gråta. I bakgrunden tjöt ambulansens sirener.
På kursen i neuropsykologi någon vecka senare pratade vi om hjärtinfarkt. När någon får hjärtinfarkt blir man rädd. Det är kroppens naturliga respons på en infarkt. En respons som förhoppningsvis räddar liv. Pappa blev rädd. Pappa ringde till mamma. Mamma ringde ambulansen. Alla gjorde så gott de kunde för att komma fram till pappa i tid. Pappa föll ihop. Pappa var rädd när han föll ihop. Det gör ont att tänka så. Jag dolde tårarna under föreläsningen.
– Uffe du måste komma hem. Pappa är jättesjuk.
I telefonen hörde jag min lillebror gråta . I bakgrunden tjöt ambulansens sirener.
Till begravningen skrev jag ett brev till pappa. Jag vet inte vad jag skrev. Det handlade om saknad, om kärlek, om lycka. Jag skrev det. Jag läste aldrig det. Ingen annan fick läsa det. Det var det mest personliga brev jag någonsin skrivit.
– Uffe du måste komma hem. Pappa är jättesjuk.
I telefonen hörde jag min lillebror gråta . I bakgrunden tjöt ambulansen sirener.
Ibland hör jag fortfarande orden, gråten och sirenerna.
– Uffe du måste komma hem. Pappa är jättesjuk.
Jag ångrar aldrig att jag gick upp den där morgonen när pappa fick mig att skratta.
Självförtroende
Det enda hans självförtroende hade fört med sig var lycka. Några andra fördelar hade han ännu inte märkt av.
På avstånd
På avstånd hade hon alla de attribut en kvinna behöver för att väcka mitt intresse.